Vardagen anfaller!

Så har man på riktigt kommit in i vardagslunket igen. Eller lunket är nog fel ord, mer sprinterlopp.
Barnen har börjat skolan vilket är skönt då de kommer upp och kommer iväg på morgonen. Dom har sysselsättning drygt halva dagen så det är inte förräns fram på eftermiddagen man behöver bli orolig och ha koll på vad dom är och vad dom gör.
Nackdelen är att jag själv får gå upp mist två timmar tidigare än på lovet. Det är nämligen jag som ska se till att alla kommer upp, äter frukost, har med det som ska vara med för dagen och att alla är klara i tid.
Äldsta sonen klarar sig fantastiskt bra själv nu. Kan vara det samtal vi hade inför skolstarten. Vi kom fram till att han var mogen för eget ansvar för sin skolgång. Det gäller både att komma upp och att göra läxor.
De andra två får jag nog dra i ett par år till.
Mannen klarar sig själv även han. Det har han gjort ett tag nu och det är skönt. Han har för den delen genomgått en förändring som smyger sig på. Jag märker det inte på en gång utan helt plötsligt inser jag att han gör både det ena och det andra. Svår är att veta om man ska påtala det eller inte.
Om jag inte berömmer honom kanske han tröttnar och slutar.
Om jag berömmer honom kanske han tycker att det räcker med det och slutar.
Måste tänka här och ge den feedback som är smartast. JAG vill ju inte att han ska sluta att hjälpa till.

Som sagt tempot går upp när vardagen börjar.
Dagen ser ut som följer:
Upp och få iväg alla.
Iväg till jobbet. Jobba till 18.00
18.00 Styrelsemöte med MIK. Idrottsföreningen där jag bor.
19.00 Mellan sonen har fotbollsmatch.
Hem och göra middag samt äta den tillsammans med övriga familjen.
Sen är det väl det vanliga plocket.
Lägga barnen
Förbereda för nästa dag med skolverksamhet och aktiviteter. Extra viktigt idag då jag ska in på operation i morgon
Duscha och desinficera sig inför operationen
Varva ner
Sova

Ja, en helt vanlig dag!

Kram, kram

Maria